|
| Åke Andrén-Sandberg |
Docent i kirurgi i Lund, men professor emeritus i Bergen och Stockholm
Ordet ”själ” i Bibeln är en översättning av det hebreiska ordet nefesh. Det hebreiska ordet betyder bokstavligen ”en varelse som andas.” Själen syftar alltså på hela varelsen, inte på något som överlever kroppens död. Med denna utgångspunkt vågar jag hävda att också att av människan gjorda företeelser kan ha en själ – om än för fundamentalistiska semantiker i överförd betydelse.
Tankarna kommer efter att ha läst och tittat i den fantastiska boken ”Lasarettet i Lund 1768-2000. Bilder berättar,” vilken är utgiven som supplement 31 till Sydsvenska Medicinhistoriska sällskapet och skriven av ögonläkare Berndt Ehinger, öronläkare Anders Biörklund och onkolog Torsten Landberg (den senare avliden innan boken hann ges ut). I denna omfattande sammanställning av byggnader, personer och händelser är det tveklöst att lasarettet inte bara består av enskilda hus utan att det finns ett sammanhang, en gradvis utveckling och ett innehåll som mycket väl uppfyller kriteriet ”en varelse som andas.” Från det att drängen Sune Pährsson från Barsebäck med brutet ben togs in som den första patienten den 24 augusti 1768 tills idag finns en tidslinje – inte alltid helt rak – som både speglar den medicinska utvecklingen och utvecklingen av vårt samhällsbyggande och de tankar som ligger bakom utvecklingen.
Utan tvekan hade de enskilda ledande personerna en större påverkan förr i tiden, kanske odemokratiskt men inte desto mindre oundgängligt för att driva fram utvecklingen. Det är knappast troligt att forna tiders ledare var snällare än dagens, men det några gjorde för Lasarettet i Lund kan i efterhand betecknas som klokt och – också i efterhand – förefaller det som om de agerade från ett altruistiskt perspektiv, det vill säga att de gjorde det osjälvisk och av lust att göra något för andra utan egen vinning. Författarna har tagit ut nio av de viktigaste och exemplifierar därmed utvecklingslinjen. Först står baron Axel Gustaf Gyllenkrok (1783-1865) från Björnstorps slott utanför Lund, som år 1828 valdes till ordförande i direktionen för Malmöhus läns lasarett och som särskilt arbetade för förbättringen av Lunds lasarett, till vilket han överlämnade betydliga gåvor och vars patienter han hjälpte även på andra sätt. Han får stå som exempel på att det krävs ekonomi för att bygga och bedriva sjukvård – det gällde då och det gäller idag.
Jacques Borelius (1859-1921) blev professor i kirurgi från 1899 och var dessutom lasarettsdirektör 1901-1921. Samtidigt var Seved Ribbing (1845-1921) från 1988 professor i praktisk medicin och från 1894 ordförande i sjukhusets direktion. I boken står det avseende Borelius: ”Vid hans tillträde låg lasarettet till viss del i träda, inte minst på grund av konflikter mellan de akademiska lärarna och sjukhusets läkare och direktion. Professorerna stod vid denna tid inte så högt i kurs på sjukhuset. Med sin överblick, sitt sakliga sätt och sitt oväld fick Jacques Borelius dock snart ett obegränsat förtroende i alla läger, och kunde som sjukhusdirektör få till stånd den modernisering av lasarettet och den kliniska undervisningen som alla länge önskat sig, men som revirstrider hade blockerat.” Av betydande intresse är då att Borelius förnyelsearbete utgick från ett välfungerande samarbete med intermedicin-professorn Seved Ribbing. Denne var landstingsman, lekmannarepresentant för Lunds stift vid kyrkomöten och 1904-1907 rektor för universitetet. Han var en sann och lärd humanist som var starkt engagerad i en rad folkhälsofrågor och i etik. Dessa två professorer får stå för framåtsyftande humanism och samarbete över klinikgränser och gränser mellan universitet och sjukvård. Av intresse är också att både lade grunden till Lunds lasarett men att den förstnämnde var utbildad i Uppsala och Göteborg och den senare i Uppsala och Stockholm. Det visar att ett nytänkande stärks av rotation mellan olika lärosäten och talar emot den protektionism av det egna som riskerar bre ut sig idag.
Samarbetet och samsynen mellan sjukhusläkarna och de styrande exemplifieras också av medicinprofessor Karl Petrén (1968-1927) som också var lasarettsdirektör 1921-1927, kirurgprofessor Jan Paul Strömbeck (1986-1955), som tillika var styresman för sjukhuset, samt kirurgprofessor Philip Sandblom (1903-2001), som var rector magnificus vid universitetet 1957-1968. Det är möjligt att arbetsmängden numera skulle bli för stor om professorerna idag engagerade sig både i sjukvård, forskning, landsting och universitet, men det är åtminstone en vacker tanke att de ledande i sjukvården idag skulle ha ett sådant allmänt anseende att politiker och administratörer gav dem ett ökat inflytande på utvecklingen. Därmed också tänkt att det vore av värde om dagens ledande medicinare ville vara mer aktiva i samhällsdebatten och -utvecklingen för att med kunskap, erfarenhet och intellekt hjälpa till att skapa framtidens sjukvård. Lasarettets i Lund historia visar att det varit verkningsfullt förr.
Författarna lyfter också fram det socialdemokratiska landstingsrådet Torsten Andrée (till yrket skolvaktmästare) och Arne Johansson, en sjukhusdirektör som under sina 26 aktiva år kände sjukhuset i detalj både utan och innan, som exempel på icke-medicinare som gjort viktiga insatser för lasarettet. I båda fallen gällde respekt och lyhördhet mellan å ena sidan administratörerna och å andra sidan sjukvårdens representanter – här finns det också mycket att lära.
Bilderna i boken – det är till stor del en bilderbok – berättar framförallt en utveckling, men en utveckling som styrts av individer. Sjukvårdens enastående utveckling kan ses som en fontän som under det senaste århundradet stiger allt högre och allt bredare och som bevattnar allt mer av omgivningen. Inom varje område ökar kunskapen – kombinerad med klinisk erfarenhet – och gör det omöjligt även för den mest ambitiösa professor eller ”vanlig” läkare att kunna allt. Denna utveckling har lett till en specialisering följd av subspecialisering, subsubspecialisering och vidare. På universitetsnivå är man exempelvis inte längre bara ögonläkare utan man specialiserar sig på ögats främre respektive bakre segment, man blir specialist på brytningsfel och skelning eller nervcellernas funktion, man opererar eller blir näthinneforskare, etc. Denna utveckling styrs med hjälp av enskilda individer, som rikligt uppmärksammas i boken och som inger stor förhoppning om framtida forskningsframgångar, men som också nuddar tankarna på om det måste finnas någon som kan hålla ihop kunskapen så att den enskilde patienten inte bara får en specialdiagnos utan också en helhetsbedömning. Boken visar att hittills har det gått hjälpligt bra och förklarar varför.
När man läst och bläddrat igenom bokens 331 sidor är man överväldigad av den mängd kunskap och erfarenhet som det moderna universitetssjukhuset idag besitter, men också av att dagens framgång vilar på våra föregångares förmågor: klokhet, framtidstro och initiativ. Det lasarett som lett fram till dagens skall inte bara tacka enstaka individer för vad det är idag, utan på ett myller av starka och trägna personer som alla bidragit. Vi känner idag till de mest namnstarka personerna, men kan vara förvissade om att dessa burits upp av mängder av läkare som tagit emot patienterna och av sjuksköterskor och undersköterskor som visserligen uppträder mindre ofta på bilderna, men som inte desto mindre varit av väsentlig betydelse. Det finns dessutom kockar, städerskor och vaktmästare och nu för tiden IT-tekniker, ekonomer och personalansvariga (med flera) som gör sjukvården, forskningen och undervisningen möjlig. Alla dessa – utan undantag – utgör tillsammans ”en varelse som andas” och genom dem sjukhuset själ.
Ehinger, Biörklund och Landberg har gett oss möjligheten att se in i Lasarettets i Lund själ. Tack för det.
Åke Andrén-Sandberg
